Helena Carlsson

Jag känner mig så ensam. Jag har en fin pojkvän och kompisar. Dock bor inte mina kompisar här. De är spridda över hela Sverige liksom min familj, och jag känner mig så rotlös. Jag har inga anknytningar till F-berg utom Johan, inga kompisar här. Dessutom har jag inget körkort och träffar bara folk på jobbet, eller Johans kompisar. Men de är ju inte mina kompisar. Jag saknar Plönninge så mycket, kände man sig ensam så var det bara att gå in till grannen eller gå till ett annat elevhem så var det genast full fart och trevliga människor jag trivdes med. Här finns ingen. Jag känner mig som en fånge i mitt hus, även om jag är så tacksam över att få bo här med min älskling. Jag skulle vilja ha en kompis eller sådär en 100 stycken som på skolan, att jag bara kunde kila över lite snabbt när man ville ses.

Nu är det såhär att det finns kompisar här i Halland, flera stycken underbara flickor. Men vi bor ju en bit ifrån varandra och jag skäms över att inte ha körkort, för jag kan ju inte åka till ER. Det är ju ni som får komma till mig och det känns jobbigt, det känns som om att jag utnyttjar er.

F-berg har inget för mig egentligen, jag är ju här bara för min Johan. Men å andra sidan, vart skulle jag annars ta vägen? Jag har inget ställe som känns hemma för mig, och det känns skitjobbigt.

Jag saknar min familj mycket, särskilt mina systrar, min bror, min pappa och mina morföräldrar. Men eftersom ni flickor blivit lite av ett substitut för en familj så saknar jag er tonvis också.

Jag känner mig så otrygg.